MichelleRyan

Alla har vi nog problem med förändring, mer eller mindre. Insåg nu under infirandet av det nya året att jag vill inte leva i det förflutna, hur bekvämt det än är. Jag har gått vidare från bekvämt, jag vill ha en viss ovisshet och spänning. En lite tripp "down memory lane" fick mig att inse det. Det förflutna har dock plats i min framtid, bara inte på riktigt samma sätt som då. Kommer bli bättre så här! Den lilla trippen gjorde mig helt säkert att jag vill blicka framåt från och med nu. Det är 2012 och jag har ett år på mig innan världen går under så nu är det dags att börja leva och ta lite risker! 2011 va ett skit/underbart/förödande/spännande/hjärtkrossande/fantastiskt år.. Men 2011 can suck my as för nu är det 2012 och det kommer bli tusen gånger bättre! Och om det inte blir det så har jag en vän som lovat att ta med mig på krogen, supa mig full och dansa med mig så att allt blir bra igen! Har man bra vänner elr vad haha?! Gott nytt år!

..I'm a total Briget Jones! Peace!

Fick sanningen sagd till mig igår, en sanning jag visste om men som jag hoppades att ingen annan visste. Men bra att någon vet och får mig att ändra på mig. Mot hel del protester så lyssnade Becca ändå inte och gjorde det jag fasade för. Men nu efteråt, vad har att man att förlora egentligen!? Ska bli mer som min fina Becca <3 Youtube: Edwars Shape and The Magnetics Zeros - Home <3 "oh oo home let me come home, home is wherever I'm with you...."

Det känns som om 2011 har varit ett sorgens år. Det är så många som har dött. Var o varanna vecka står det i tidningen att någon kändis, tv profil eller sportprofil har dött. Just idag var det Lasse Brandebys "tur" att vara på första sidan. Han dog i cancer. För er som inte vet vem han är så googla, när ni ser honom vet ni vem det är. Jag kommer mest ihåg honom från Dieselråttor och sjömansmöss, en julkalender som jag tittade på när jag var yngre. Det är lite sorligt när offentliga personer dör. Man har liksom följt dom genom deras liv och få se vad dom åstadkommit. Till vissa bildar man nog någon sorts relation till ändå. För alla Jönköpingsbor och för alla HV71 fans så dog ju Stefan Liv, denna underbart lite knäppa figur, i en flygolycka i år. En stor förlust. Han var jönköpingsbon men stor J. Alla sörjde honom, inklusive mig själv men av alla dessa människor som sörjde honom var det inte många som kände honom. Han lämnade ändå ett stort tomrum. Det är sorligt när människor rycks bort från ens liv. År 2011 har varit ett tragiskt år på många sätt och jag tycker att år 2012 kan inte komma för tidigt. Vila i frid Brandeby, vila i frid.

Jag vet inte varför allt numera är en berg o dal bana med mer dalar än toppar. Jag vet inte vad jag ska göra för att få bort tyngden från mina axlar. Flytta hemifrån är nog en bra början i alla fall. Tur att man har fina vänner <3

Jag har alltid tyckt bättre om att lyssna på när killar sjunger. Jag lyssnar mest på manliga artister av någon anledning. Kanske är en slump men när man kollar på idol och andra talangprogram så blir jag mer berörd av en kille som sjunger riktigt bra än när en tjej gör det. När Jay Smith var med så blev jag genast helt jayfrälst. Fast det blev ju de flest som kolla på idol. Men Daniel Karlsson, a k a The Moniker, va jag också helt tokig i. Den enda tjejen jag hejat på är nog Amanda men det var bara för att hon i finalen tävlade mot... vem det nu va, som jag inte gillade. Jag vet inte varför en killröst gör mig mer "trollbuden" än en tjejröst. Har ju alltid gillat vanliga killar som sjunger och spelar instrument så det kanske är därför, nån knäpp hormongrej eller kanske bara är någon knäpp grej som bara jag har för mig. Vad vet jag.

Myser till det med min Falunhund framför datorn. Helt sjukt hur mycket jag har slappnat av här uppe på så kort tid. Att komma hit är som att man kommer in i en annan värld där alla problem och funderingar som ständigt cirkulerar i ens huvud när man är hemma, försvinner. Eller förträngs. Välj vilket ni vill men ni fattar min poäng. Har insett att det kanske är väldigt nyttigt med en paus ibland, en riktig paus. Inte bara att ta ledigt en dag utan faktiskt göra något som får en på helt andra tankar! Bara slappna av. Vi är väldigt dåliga på det nu för tiden tror jag. Det är nog svårare än någonsin att komma ifrån sina problem för mobilen och datorn påminner ständigt en. Det är så lätt att komma i kontakt med allt nu för tiden. Har en slags hat-kärlek till dagens teknik. Let's face it, livet är komplicerat och ibland outhärdligt men åh så underbart ändå!

Julhysterin har börja sprida sig. Redan nu finns julsaker ute i butiken som folk glatt slänger sig över. Hysterin har t o m spridit sig till radion! Idag hörde jag Justin Biebers nya singel, han sjunger något om misteltoe bla bla bla. Herregud julsånger är inte okej än! Halloween har ju inte ens varit än.. Förstår mig inte riktigt på allt det här med att julen ska komma redan i oktober. Jag älskar i och för sig julen och allt vad det medför men att vi började sälja julpynt på jobbet innan jag en fyllt år, och jag fyller 10/10, va bara för mycket! Hösten hade ju precis börjat. Men jag ser fram emot när de första mysiga vinterdagarna med tjock snö, allt är vitt och i alla fönster står adventsljusstakar. Mys! Men jag vill nog ha lite höst innan. Vet inte riktigt om jag klarar av ett halvår med vinter?!

Jag har alltid haft en plats jag åker till när jag behöver komma bort från problem och för att få lite perspektiv på saker. Att åka upp till min hemstad har alltid varit det. Att få träffa min pappa och hans familj och min underbara lillebror får mig att sluta tänka på saker som är jobbiga. Jag åker nog upp dit i helgen som kommer, känns som om det behövs. Jag kommer åka upp utan min syster men det kan nog bli bra, jag tycker om att köra bil för mig själv och sitta och sjunga med i låtarna och nu när jag åker själv så behöver jag inte tänka på hur det låter haha. Det är bara att gapa på! Jag ser fram emot det.

I det kallaste rummet i huset ligger jag nu nerkrupen i min säng med en massiv filt över mig. Även om jag fryser som en gris så kan jag nog inte känna mer värme. Kom hem från Nina precis. Hon och Jessi överraskade mig på min födelsedag med en underbart smarrig tårta! Ingen har någonsin gjort något så fint för mig någon gång! Eller jo det finns en sak till som ligger i samma kategori. Förra året skrev Yngwe en dikt till mig på min födelsedag som han läste upp för mig och alla våra kompisar. Har jag inte fina vänner eller vad? Kan inte ens beskriva hur mycket dom betyder för mig...! Jag har haft världens tur att hitta vänner som jag kan berätta verkligen allt för utan att undanhålla något. Jag skäms inte för att prata om sånt som är svårt eller om saker som gör mig generad för dom dömmer mig inte utan lyssnar och ger råd. Slutet av min födelsedag har varit som tacksägelsedagen i USA, ni vet då man tänker på allt det bra man har i livet som man är tacksam för. Jag är så tacksam för att alla bra och dåliga beslut har lett mig till dessa människor för nu när jag har dom så vet jag att jag kommer aldrig släppa dom! <3 Dom får kämpa om dom vill komma loss haha! Tackar Nina och Jessi för att dom gjorde min födelsedag till en födelsedag.

Jag har nyligen fått höra att jag har förändrats. Vissa förändringar som händer med en själv tänker man nog inte så mycket på förens någon annan påpekar dom. Precis så var det för mig. Att höra att jag förändrats var först en helt absurd tanke, jag är som jag alltid varit men sen när jag tänkte efter så var det faktiskt så. Så mycket har ändrats i mitt liv sedan jag tog studenten för snart exakt 4 månader sen. Plötsligt var jag singel, jag hade ett jobb och jag började förbereda mig för en operation där mitt stöd som jag hade från min pojkvän, det stöd som hjälpte mig att inte flippa ut, var nu borta. Att vara tvungen att släppa taget av en så viktig person som hade en stor del av mitt liv måste komma med förändring hos mig själv. Även det faktum att jag fått jobb och är "vuxen" medför förändring. Jag kan själv bara säga att det är till det bättre. Att nu vara den ända som förstår att jag hade det jobbigt innan jag fick tandställningen, att vara tvungen att stå på egna ben och göra det jag måste göra för att nå mitt mål att flytta hemifrån, att driva på mig själv. Ett större självförtroende kom i samband med att glasögonen åkte av, att kunna se bortom allt det dåliga och se det bra som kommer i slutändan kom med tandställningen och behovet att stå på helt egna ben kom med att jag fick ett jobb. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har förändrats. Jag har förändrats men är fortfarande jag. En bättre och mer självsäker person av mig.

Jag skäms! Råkade idag på jobbet kalla en liten flicka för kille. Herrgud. Va. Pinsamt. Jag såg inte hennes långa hår för mamman stod i vägen. Hon hade även en son och vi delar ut små vindsnurror till barnen och när jag skulle ge dom dessa då sa jag här har ni killar. Jag kom på att hon va en tjej ca 10 sekunder senare när dom körde fram vagnen och jag såg hennes hår. Fy vad jag skäms. Flickan va jätte söt med stora bruna ögon men det skulle kunnat ha vara en jätte söt kille också. Hon hade på sig en tuff svart skinnjacka och den samt den korta delen av håret var det enda jag kunde se så hjärnan kopplade att det var en kille. Har vi det så inrotat att småtjejer ska ha rosa på sig och småkillar blått? Eller är det bara jag som har den bilden? Alla småtjejer brukar springa runt och se ut som små prinsessor och killarna lite tuffare. Jag läste i tidningen för ett tag sen att några föräldrar vägrade sätta på typiska tjejfärger på sin lilla dotter och typiska killfärger på sin son, dom skulle ha neutrala färger. Är det kanske så vi börjar ta hela grejen att tjejer och killar ska vara lika, verkligen har gått ner i barns kläder? Jag vet inte om jag har lite gammalt tänk som gärna ser små tjejer i rosa kläder och att dom springer runt och ser ut som små prinsessor (visst kan dom se tuffa ut fast då är det ofta tjejigt tufft) och att små killar ska vara lite söt-tuffa? Det är lite så jag ser mina framtida barn, det är så jag skulle välja att klä mina barn. Gulligt ju. Visst om dom inte gillar det sååär det klart att dom inte behöver det. Jag kanske har det där så inrotat i mig att rosa är en tjejfärg och blått är en killfärg. Jag hoppas ni kan förstå vad jag menar, fick nämligen skriva om hela inlägget för att internet dog och allt försvann. Jag som hade lagt upp allt så att det var förstålig haha!

Förut var jag en av dom som nöjde sig med schampoo, duschcreme och balsam i duschen. Jag tog en dusch, torkade hrwt, kanske smörjde in mig med lotion om jag var torr annars sket jag i det. Antar att många av er är likadana, man tar sig liksom inte tid till att ta hand om sig själv. Numera är jag den som varkligen tar hand om mig själv. Jag har börjat använda hårinpackning en gång i veckan och ååååhh va det är underbart! Sen nu när jag är Mary Kay tjej så har jag börjat bry mig om huden och att skämma bort mig själv ibland. Jag köpte hem en peeling till kroppen. Ni tänker säkert onödiga pengar men ni har så fel! Man blir len som en babyrumpa på hela kroppen! Jag har även en sån peeling till händer och läppar som är precis lika underbara. Jag har verkligen fått smak för det goda livet på budget nivå! Att skämma bort sig själv med en en hårinpackning eller en handcreme gör att man får en go känsla, man mår så bra! Ni som redan gör allt det som jag säger att gör och inte håller med om resultaten, ni har fel grejer! Byt! Det gäller samma med smink. Jag hatade att lägga pengar på smink för jag var inte riktigt nöjd med något jag provade. Klart att det är tråkigt att spendera pengar på något man inte är nöjd med! Numera är det bara kul! Jag har hittat produkter från Mary Kay som gör det jag vill att det ska göra. Nu är det kul att köpa smink! Våga ta hand om er själva, det behöver inte kosta, det tar inte lång tid det ger er bara känslan; fan va snygg jag är! PUSS

I am back. Bäst just nu; Britney Spears - Criminal. Brukar ni lyssna på musik mycket, jag menar verkligen lyssna på vad artisten säger och vad det betyder. När ni sitter i bilen med radion på och så kommer det en bra låt och ni höjer volymen en aning för att slippa höra er egen falska röst allt för mycket när ni sjunger med, tänker ni då på vad ni sjunger? Man uttalar orden eller i alla fall ord som liknar dom som artisten sjunger. Jag har en tendens att koppla texten i låtar till personer eller situationer i mitt liv. Dom låtarna som jag gör det med kommer alltid att ha den personen eller den händelsen till sig. Sen även saker man ser på TV får "sin" låt. För er som har sett TV serien Vänner känner säkert till när U2's låt "With or Without You" spelas när Ross och Rachel gör slut för att Ross kysste en annan tjej när dom hade en paus. Varje gång jag hör låten så ser jag scenen i huvudet. Tolkandet av texter gör att jag ibland tänker på saker som jag har lagt bakom mig men när jag hör låten och texten kan jag inte låta bli att flashbacka. Det är en förbannelse och en välsignelse.

Har inte varken tid eller lust för bloggen längre. Jag har så mycket tankar men när ett nytt inlägg ska skrivas säger det stopp. Kommer nog inte skriva så mycket på ett tag, om jag gör det är det nog bara tråkigt babbel bara för att.
Satt igår kväll och skrev över tusen ord på ett word dokument. Inga problem att få ner allt det. Att skriva helt för mig själv är nog det jag kommer göra tills jag får tillbaka suget av att blogga om onödigt babbel. Så ha det gött så länge!
xoxo